Stefan Sommarsjö

Rotorsaken till en stor andel av de svårigheter vi ser i skolan i Ludvika Kommun idag kan härledas tillbaka till historiska politiska beslut i riksdagen rörande skolan.

Speciellt ett sådant beslut.

Den 8e december 1989 klubbades förslaget att ansvaret för skolan skulle flyttas från staten ut till kommunerna igenom i riksdagen. Socialdemokraterna hade med hjälp av VPK, nuvarande Vänsterpartiet, samlat majoritet för en kommunalisering av skolan.

Kommunaliseringen av den svenska skolan, trädde i kraft den 1 juli 1991 under Ingvar Carlssons Socialdemokratiska regering, var en reform starkt pådriven av dåvarande utbildningsministern Göran Persson. Som utbildningsminister mellan 1989 och 1991 ledde Persson arbetet med att flytta ansvaret för utbildning från staten till kommunerna, med målet att öka lokal anpassning och effektivitet. Staten ville spara pengar helt enkelt.
För elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF), såsom ADHD, autism och dyslexi, har denna decentralisering som Göran Persson var en nyckelarkitekt bakom, medfört betydande försämringar. Deras specifika behov av struktur, stöd och anpassningar har inte alltid kunnat tillgodoses i det splittrade system som följde.

En splittrad skola med ojämna resurser för NPF-elever.

Under Göran Perssons ledning som utbildningsminister blev skolans finansiering beroende av varje kommuns budget och prioriteringar, vilket skapade en splittrad och ojämlik skola. För elever med NPF-diagnoser, som ofta kräver resurser som extra lärarstöd, mindre undervisningsgrupper, anpassade läromedel eller lugna miljöer, har detta varit särskilt problematiskt. Innan kommunaliseringen fanns en mer enhetlig resursfördelning under statligt styre, där specialskolor och riktade stödprogram kunde garanteras nationellt. Perssons reform gjorde dock stödet till ett lotteri baserat på kommunens ekonomiska läge.

I mindre eller mer ekonomiskt utsatta kommuner saknas ofta budget för att anställa tillräckligt med specialpedagoger eller elevassistenter, vilket är avgörande för NPF-elever. Rapporter från Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) visar att tillgången till specialpedagogiskt stöd varierar kraftigt över landet, och kommuner med svag ekonomi tenderar att skära ner på dessa tjänster. För ett barn med autism kan avsaknaden av en assistent innebära att de inte klarar en stökig klassrumsmiljö, medan en elev med ADHD kan hamna efter utan tydliga rutiner och extra handledning. Kommunaliseringen, som Persson drev igenom, har därmed förstärkt klyftorna och gjort stödet geografiskt betingat snarare än behovsstyrt.

Brist på kompetens och samordning kring NPF.

En annan effekt av Perssons kommunalisering är bristen på kompetens hos skolpersonalen gällande NPF. Tidigare fanns en centraliserad struktur för lärarfortbildning och tillgång till specialister, vilket säkerställde en viss miniminivå av kunskap om neuropsykiatriska diagnoser. Efter reformen ligger ansvaret på kommunerna, och i praktiken saknar många lärare den utbildning som krävs för att kunna hantera NPF-elevers behov.
Enligt Skolverket saknar uppemot en tredjedel av grundskollärarna specifik NPF-utbildning, och i mindre kommuner är specialpedagoger ofta en bristvara.

För NPF-elever, som kan behöva både pedagogiska anpassningar och samverkan med exempelvis barn- och ungdomspsykiatrin (BUP), har detta skapat stora problem. Perssons decentraliseringsvision splittrade ansvaret mellan skola, socialtjänst och vård utan en tydlig nationell samordning. Ett barn med autism kan behöva både stöd i skolan och terapiprogram, men riskerar att bollas mellan instanser utan helhetsansvar. Föräldrar tvingas ofta bli projektledare för sina barns utbildning, en börda som hade kunnat undvikas med ett mer centraliserat system.

Vissa hävdar att det inte är skolans uppgift att “vårda” barn med NPF-diagnoser och att detta ansvar borde ligga hos vården. Men enligt skollagen (2010:800) är skolan skyldig att ge alla elever, oavsett funktionsnedsättning, det stöd de behöver för att nå kunskapsmålen. NPF är inte enbart en vårdfråga, det påverkar inlärningsförmågan direkt, och utan anpassningar som mindre grupper eller tekniska hjälpmedel kan dessa elever inte delta i undervisningen på lika villkor. Att skjuta över ansvaret på vården ignorerar att skolmiljön är en central del av deras vardag och utveckling. Kommunaliseringen har förvärrat detta genom att försvaga skolans förmåga att uppfylla sitt lagstadgade uppdrag.

Resultatpress som marginaliserar NPF-elever.

Kommunaliseringen, som Göran Persson stod bakom, sammanföll med en ökad betoning på mätbara resultat, förstärkt av friskolereformen och det fria skolvalet. Skolor bedöms nu utifrån genomsnittliga betyg och nationella prov, vilket skiftat fokus från inkludering till prestation. För NPF-elever, som ofta inte presterar enligt standardiserade mått utan rätt anpassningar, blir detta en dubbel nackdel. I stället för att få det stöd de har rätt till, som extra tid på prov eller alternativa examinationsformer, riskerar de att ses som en belastning för skolans statistik.

Detta resultat hets har gjort att resurser ibland riktas mot “lättare” elever som snabbt kan höja snittet, medan NPF-elever, som kräver mer tid och investering, hamnar i skymundan. En rapport från Riksförbundet Attention visar att många skolor saknar rutiner för att identifiera och stötta dessa elever tidigt, vilket leder till att de halkar efter eller tappar motivationen. Perssons reform hade kunnat kompletteras med garantier för likvärdighet, men i stället skapade den en konkurrensdriven miljö där NPF-elevers behov nedprioriteras.

Konkreta exempel på försämringar för NPF-elever.

Statistik från Skolverket visar att andelen elever som inte når gymnasiebehörighet är betydligt högre bland dem med NPF-diagnoser, uppemot 40 % jämfört med cirka 15 %. Många föräldrar vittnar om att deras barn nekas grundläggande anpassningar, som enskild undervisning eller tekniska hjälpmedel, på grund av resursbrist. I en intervjuundersökning från SPSM framkom att NPF-elever ofta upplever skolan som kaotisk och överväldigande, vilket förvärras av stora klasser och brist på struktur, problem som mildrats med en statlig resursfördelning.

Ett konkret scenario är en elev med dyslexi som behöver talsyntes och extra tid för att läsa texter. I en välfinansierad kommun kan detta ordnas, medan det i en annan ses som en “onödig kostnad”. En elev med ADHD kan behöva tydlig dagsstruktur och pauser, men i en skola utan tillräcklig personal blir detta omöjligt att genomföra konsekvent. Kommunaliseringen, som Göran Persson drev fram, har därmed gjort att rätten till en likvärdig utbildning inte uppfylls för dessa elever.

Kritiker kan hävda att vården, inte skolan, bör hantera diagnosrelaterade behov. Men detta missar att NPF inte bara handlar om medicinsk behandling utan om hur elever fungerar i en läromiljö. Skolan är enligt lag skyldig att anpassa undervisningen, och utan dessa insatser – som är pedagogiska, inte vårdrelaterade – nekas eleverna sin rätt till utbildning. Att överlåta allt till vården skulle dessutom överbelasta ett redan pressat system och lämna elever utan stöd under skoltid, där de tillbringar majoriteten av sin vakna tid.

Behovet av en nationell strategi för NPF-elever.

Kommunaliseringen, ledd av Göran Persson som utbildningsminister och beslutad under Socialdemokraternas styre 1991, har skapat en fragmenterad verklighet där elever med NPF-diagnoser drabbas hårdast. Den ojämlika resursfördelningen, bristen på kompetens och fokuset på resultat har lämnat dessa barn i en utsatt position, där deras skolgång präglas av hinder snarare än möjligheter. Att hävda att detta är vårdens ansvar håller inte, skolan har ett lagstadgat uppdrag att inkludera alla elever, och kommunaliseringen har underminerat den förmågan. För att rätta till detta krävs en nationell strategi där staten återtar ett större ansvar för att garantera likvärdighet. Specialpedagogiska insatser, lärarutbildning och samordning mellan instanser måste prioriteras centralt. Elever med NPF förtjänar en skola anpassad efter deras behov, inte en som formas av kommunala budgetar och kortsiktiga mål.

Skrev detta först på X. https://x.com/stefansommarsjo/status/1905947055668765156.